Det här med tävling/prov. Det skrämmer mig något så enormt. Varför? Den där dumma socialfobin. Jag har visserligen kommit långt, nu kan jag träna trots att det är folk i närheten. Jag känner mig säkrare i mig själv och mitt sätt att träna på.
Hur som helst, jag vill så gärna starta BSL klass 1, men när tiden började rinna ut för att anmäla så fick jag panik och avstod. Panik och rädsla. Jag är så otroligt rädd för att göra fel, göra bort mig eller rentav bryta ihop där ute på tävlingsplanen. Det roliga är att jag tidigare tävlat kaninhoppning (ja, ni läste rätt: kaninhoppning!) och deltagit i tävlingar där det varit ca 100 startande. Nog för att jag var nervös men aldrig skräckslagen och rädd för att bryta ihop, varför är jag då så rädd för att starta med hund? Jag sätter nog alldeles för stor press på mig själv - att allt ska bli perfekt, men jag vet ju att ingenting är perfekt och att precis allt kan hända på tävling/prov.
Både jag och Fia kan ju momenten. Spåret fungerar klockrent (oftast) och i lydnaden är vi någorlunda klara, om man ens blir helt klar? Det behövs lite finslip på olika saker, men vad gör det? Men bara tanken på att starta inför domare gör mig livrädd även om jag så gärna vill. Hur gör man då?
Tankarna snurrar. Tanken på utställning är inte lika skrämmande, inte heller att gå kurs i agility (när det nu blir, haha), vanlig "lydnadslydnad" känns inte så jätteläskigt heller. Tror IPO-lydnaden känns skrämmande just för att jag måste komma ihåg alla stegen själv, svängarna, halter, när det är språngmarsch, när det är långsam marsch etc. Jag KAN ju stegen och när man ska göra vad, men ändå är jag så osäker?
Nu funderar jag på att försöka starta i oktober, annars får jag helt enkelt hoppa dom tankarna för i år och starta till våren istället.